Jag förstår inte varför jag mår dåligt.
Jag förstår inte varför jag är ledsen.
Jag förstår inte varför jag är så osäker.
Jag överanalyserar, spelar upp scenarion i mitt huvud, hur en inbillad konversation skulle gå till, och den slutar alltid med att jag blir lämnad/utskälld/ignorerad eller att jag gråter.
Jag skulle göra absolut allt för de jag älskar, och när de inte lever upp till mina (ofta orealistiska) förväntningar så dör nåt i mig.
Jag har ju inte gjort nåt fel!
Jag vill bara ha mer!
Mer av mina vänner, mer romantik, mer äventyr, mer tid,mer ansvar....osv.
Men framförallt, mer uppskattning och överraskningar.
Jag känner mig oälskad.
Jag VET att jag inte är det, men det är en svår känsla att komma över....
måndag 14 april 2014
tisdag 25 mars 2014
Det där hålet du pratade om..........?
Jag försöker vara positiv, tänka glada tankar, hitta saker jag ser fram emot....
Men det går inte.
Det är inte längre konstigt att jag går in på toan på jobbet och gråter, det har snarare blivit en rutin.
Jag har mannen jag älskar och en stabil ekonomi, but thats it.
(Jag räknar inte med med min familj, för dom träffar jag inte i min vardag, but man....when I do... då finns det inget som gör mig lyckligare!)
Att få höra att man suger, är dum, inkompetent, eller gör fel är inte ett problem, once or twice.
Man borstar det av sig, tänker att det inte stämmer,eller lär sig av sina misstag..
Men när det händer varje dag...i tre år.....då börjar det sjunka in.
(vi ska tillägga att det här inte alltid bara gäller mig, utan hela avdelningen får skit)
Jag har slutat försöka, slutat anstränga mig och försöker intala mig själv att jag inte bryr mig...
Men det gör jag.
Jag sa nej till en sjukskrivning för jag brydde mig om min arbetsplats,
jag trodde det var bättre om jag var på jobbet.....
Tydligen inte.
"Moderat depression" skrev läkaren på pappret.
(det är väl enda gången man kan använda ordet moderat ang. mig, höh)
Just nu känns den inte så jävla "moderat".
Men det går inte.
Det är inte längre konstigt att jag går in på toan på jobbet och gråter, det har snarare blivit en rutin.
Jag har mannen jag älskar och en stabil ekonomi, but thats it.
(Jag räknar inte med med min familj, för dom träffar jag inte i min vardag, but man....when I do... då finns det inget som gör mig lyckligare!)
Att få höra att man suger, är dum, inkompetent, eller gör fel är inte ett problem, once or twice.
Man borstar det av sig, tänker att det inte stämmer,eller lär sig av sina misstag..
Men när det händer varje dag...i tre år.....då börjar det sjunka in.
(vi ska tillägga att det här inte alltid bara gäller mig, utan hela avdelningen får skit)
Jag har slutat försöka, slutat anstränga mig och försöker intala mig själv att jag inte bryr mig...
Men det gör jag.
Jag sa nej till en sjukskrivning för jag brydde mig om min arbetsplats,
jag trodde det var bättre om jag var på jobbet.....
Tydligen inte.
"Moderat depression" skrev läkaren på pappret.
(det är väl enda gången man kan använda ordet moderat ang. mig, höh)
Just nu känns den inte så jävla "moderat".
söndag 22 september 2013
När hålet kommer närmre.....
No pun intended.
Det går skit just nu.
Skit på jobbet.
För några månader sedan talade jag med min teamleader, sa att jag ville byta schema (för att få mer tid med Morten) och att jag hade börjat må dåligt...psykiskt.
Han sa att vi skulle titta på det, och att vi skulle titta på olika möjligheter.
Det ska också tilläggas att vi pratade om att utöka min administrativa tjänst, och få mer utbildning och upplärning. Han tyckte det lät jättebra,och vi skulle påbörja allt efter semestern.
Fast forward....Några veckor senare, efter semestern.
(ska tilläggas att min teamleader mystiskt nog blivit sjukskriven under den här tiden, och ingen vet varför.)
Förra kvällsveckan pratar jag med min närmsta kollega (som också jobbar på kontoret, han är "nr. 2" och jag var då "nr.3" inom just det området)
Han verkar nere, men kan inte/vill inte prata om det.
Jag börjar ana oråd...och får en krypande känsla.
Jag vet vad det gäller....Jag vill inte tro det, och hoppas att jag har fel in i det sista.
De talar om "förändringar på teamet", och vi försöker döda rykten om att ledaren fått sparken.
En annan person har fått tjänsten vi hade talat om att jag skulle ha.
En lat och elak person utan moral eller jobb-etik.
Jag hatar inte många personer, men den här människan kommer jävligt nära,
och det långt innan det här.
Det var sista droppen.
Jag har offrat min familj, min dröm, min kropp och tid med personen jag älskar för det här företaget....
Varför?
För att jag brydde mig om det.
För att jag trodde att jag var bra på mitt jobb.
För att jag älskade människorna på bygget.
Och vad får jag tillbaka...?
Den uppenbara insikten att någon som är elak, nedlåtande och behandlar sina medmänniskor som hundar, är bättre än mig.
Tack.
Jag var nere i hålet, en lång period i mitt liv, jag behandlade alla jag älskade som skit för att jag trodde att jag inte förtjänade dem. Jag orkade ingenting, trodde jag inte var värd nåt och sket fullständigt i skola och framtid.
Jag jobbade mig ur det. Det tog jävligt lång tid, och det var inte kul. Men jag gjorde det.
Men jag var där nere tillräckligt länge för att känna igen när jag är på väg tillbaka.
Aldrig. Mer.
Eftersom min teamleader fortfarande är "försvunnen" så har jag fått dumpa allt det här på hans tillfälliga ersättare.
Stackare.
Jag berättade exakt varför jag mådde som jag mådde (vilket tydligen var en stor chock för honom) och sa att jag måste byta schema.....annars slutar jag.
Det är en process som kommer ta tid, men han försöker iaf.
På torsdag ska jag även ha mitt första samtal med företags-psykologen (ja, vi har sånt i Norge :-)
Jag bad om att få träffa henne.
Jag känner igen hålet....och jag tänker inte gå ner dit igen.
Hur det här än slutar, så har jag lärt mig mycket om det där mörka stället....
Hur mycket stöd man än har av vänner och familj, så är det inte alltid att det räcker.
Det tog lång tid att inse det.
Min sambo kanske är tystlåten, och svår att prata med (för andra) ibland.
Men han älskar mig. Det tvivlar jag aldrig på. Han stödjer mig i allt jag gör, vill att jag ska må bra.
Vi gnabbas över städning och sånt ibland, att jag glömmer stänga skåpluckor... :-)
Men när det gäller...då är han min klippa, och han är enda anledningen till att jag inte har fått tantrum på jobbet, och sagt upp mig på stört.
Vuxna människor gör inte sånt, inte utan att prata med sin partner först.
Jag tänker på hans varma kramar och vårt framtida hus med man-cave och dubbelgarage, på Ivar och Walter, på Bryssel och Sundsvall, på Mammas och mina öl-stunder på balkongen, på Corgis, på pappas kramar, på farmors historier och varma leende, på min bror när han blir så exalterad att man knappt förstår vad han säger....
Och det gräver mig uppåt.
Ett spadtag i taget ...
Det går skit just nu.
Skit på jobbet.
För några månader sedan talade jag med min teamleader, sa att jag ville byta schema (för att få mer tid med Morten) och att jag hade börjat må dåligt...psykiskt.
Han sa att vi skulle titta på det, och att vi skulle titta på olika möjligheter.
Det ska också tilläggas att vi pratade om att utöka min administrativa tjänst, och få mer utbildning och upplärning. Han tyckte det lät jättebra,och vi skulle påbörja allt efter semestern.
Fast forward....Några veckor senare, efter semestern.
(ska tilläggas att min teamleader mystiskt nog blivit sjukskriven under den här tiden, och ingen vet varför.)
Förra kvällsveckan pratar jag med min närmsta kollega (som också jobbar på kontoret, han är "nr. 2" och jag var då "nr.3" inom just det området)
Han verkar nere, men kan inte/vill inte prata om det.
Jag börjar ana oråd...och får en krypande känsla.
Jag vet vad det gäller....Jag vill inte tro det, och hoppas att jag har fel in i det sista.
De talar om "förändringar på teamet", och vi försöker döda rykten om att ledaren fått sparken.
En annan person har fått tjänsten vi hade talat om att jag skulle ha.
En lat och elak person utan moral eller jobb-etik.
Jag hatar inte många personer, men den här människan kommer jävligt nära,
och det långt innan det här.
Det var sista droppen.
Jag har offrat min familj, min dröm, min kropp och tid med personen jag älskar för det här företaget....
Varför?
För att jag brydde mig om det.
För att jag trodde att jag var bra på mitt jobb.
För att jag älskade människorna på bygget.
Och vad får jag tillbaka...?
Den uppenbara insikten att någon som är elak, nedlåtande och behandlar sina medmänniskor som hundar, är bättre än mig.
Tack.
Jag var nere i hålet, en lång period i mitt liv, jag behandlade alla jag älskade som skit för att jag trodde att jag inte förtjänade dem. Jag orkade ingenting, trodde jag inte var värd nåt och sket fullständigt i skola och framtid.
Jag jobbade mig ur det. Det tog jävligt lång tid, och det var inte kul. Men jag gjorde det.
Men jag var där nere tillräckligt länge för att känna igen när jag är på väg tillbaka.
Aldrig. Mer.
Eftersom min teamleader fortfarande är "försvunnen" så har jag fått dumpa allt det här på hans tillfälliga ersättare.
Stackare.
Jag berättade exakt varför jag mådde som jag mådde (vilket tydligen var en stor chock för honom) och sa att jag måste byta schema.....annars slutar jag.
Det är en process som kommer ta tid, men han försöker iaf.
På torsdag ska jag även ha mitt första samtal med företags-psykologen (ja, vi har sånt i Norge :-)
Jag bad om att få träffa henne.
Jag känner igen hålet....och jag tänker inte gå ner dit igen.
Hur det här än slutar, så har jag lärt mig mycket om det där mörka stället....
Hur mycket stöd man än har av vänner och familj, så är det inte alltid att det räcker.
Det tog lång tid att inse det.
Min sambo kanske är tystlåten, och svår att prata med (för andra) ibland.
Men han älskar mig. Det tvivlar jag aldrig på. Han stödjer mig i allt jag gör, vill att jag ska må bra.
Vi gnabbas över städning och sånt ibland, att jag glömmer stänga skåpluckor... :-)
Men när det gäller...då är han min klippa, och han är enda anledningen till att jag inte har fått tantrum på jobbet, och sagt upp mig på stört.
Vuxna människor gör inte sånt, inte utan att prata med sin partner först.
Jag tänker på hans varma kramar och vårt framtida hus med man-cave och dubbelgarage, på Ivar och Walter, på Bryssel och Sundsvall, på Mammas och mina öl-stunder på balkongen, på Corgis, på pappas kramar, på farmors historier och varma leende, på min bror när han blir så exalterad att man knappt förstår vad han säger....
Och det gräver mig uppåt.
Ett spadtag i taget ...
lördag 1 december 2012
En natt som denna.
Jag vet iallafall vad jag ser.
Det handlar inte om ideal, kroppsfixering, rasism, ätstörningar, frisyrer, eller könslösa utomjordingar.
Det handlar om att jag i nuläget saknar två ting i mitt liv som skulle ge mig lycka.
Och saknar dom stort.
Då bortser jag från det faktum att jag är betydligt längre från familj och vänner än vad jag idealiskt skulle vilja.
Det hade självklart varit önskan nr.1, men mer stabil och lycklig än vad jag är nu, har jag nog aldrig varit.
Och med tanke på att jag med det nya jobbschemat antingen kan ta emot besök utan problem,eller resa hem utan stress, så känns det problemet mindre och mindre allvarligt.
Mer framtiden, karriär, personlig utveckling....vuxen skit.
Även om jag känner mig sådär äckel-lycklig bitvis, så vill jag inte vakna upp en dag, långt in i framtiden och känna att jag fortfarande saknar de där två tingen.
Morten sover.
Jag försöker vända på dygnet inför nattveckan.
Tar ett glas vin och kollar på 8mile.
Vi klädde granen, lagade thai-soppa och började bestyren med VÅRT pepparkakshus.
Det som inte behöver vara perfekt, det som kan ha blodiga kroppsdelar, snaror, vitsiga gravstenar, king kong, avhuggna lemmar eller godzilla utan att någon tittar snett eller undrar vad fan vi håller på med.
(Eller för den delen rycker kristyren ur handen på en och säger "DET SKA VARA VITT HÄR!" mormor R.I.P)
Det var liksom då det slog mig. Vad jag saknar. Vad jag är bra på.Vad jag måste göra.
Och hur jävla enkelt det egentligen är.
Det kanske inte händer direkt.
Men nu vet jag.
Och bara det gör mig lycklig. :-)
onsdag 4 april 2012
Att kanske ha kommit nånstans... (eller: en självanalys blandat med en massa jävla dravel)
Jag läser mitt senaste inlägg, som var skrivet i Juli (läs: alldeles för länge sen)
och har riktigt kluvna känslor....
Jag får ordentligt med skuldkänslor.
Farmor.
Jag skulle ju hem. Skulle ju ha kvalitetstid med henne, det här med Norge var ju bara en tillfällig sak, som skulle ge pengar och erfarenhet för att fortsätta livet i Sverige.
Skuldkänslor över att jag är lycklig.
Tro mig, det var ett tag sen, så när den känslan började spira så visste jag inte vad det var...eller hur jag skulle hantera den.
"Åh, är det för att du äntligen har skaffat dig en karl?"
Nej.
Men det hjälpte kan jag säga...
Det känns för jävligt att säga, men det var faktiskt han som gjorde det.
Kärlek, att känna sig älskad, att få älska nån av hela sitt hjärta, och inte bara de fina stunderna utan när det är svårt och jobbigt också...
det har jag aldrig haft...inte på det här sättet.
Jag och mitt ex hade fyra år tillsammans...två fantastiska, och två hemska....och ja, i den ordningen..
När han blev sjuk...det förändrade mig. Och honom.
Och inte till det bättre...
Det var fantastiskt svårt, men jag trodde nånstans att vi skulle komma ut på andra sidan, starkare, säkrare och i ett bättre förhållande.
Att vi blev starkare av cancern tvivlar jag inte på, men resten...not so much...
Idag mår han bra, verkar lycklig och försöker förverkliga sina drömmar.
Det är jag otroligt glad över, han kommer alltid ha ett litet rum i mitt hjärta.
Ett skitigt inrett studentrum visserligen, men ändå. :-)
Jag saknar min familj, farmor, mina vänner...och jag saknar säkerheten i att kunna det svenska systemet, men...
Just nu har jag en stabilitet.
Ett fast jobb.
En styrka i mig själv.
Och en man som faktiskt älskar mig....på rikt.
Det tänker jag inte släppa utan fight.
#ringerfarmor
och har riktigt kluvna känslor....
Jag får ordentligt med skuldkänslor.
Farmor.
Jag skulle ju hem. Skulle ju ha kvalitetstid med henne, det här med Norge var ju bara en tillfällig sak, som skulle ge pengar och erfarenhet för att fortsätta livet i Sverige.
Skuldkänslor över att jag är lycklig.
Tro mig, det var ett tag sen, så när den känslan började spira så visste jag inte vad det var...eller hur jag skulle hantera den.
"Åh, är det för att du äntligen har skaffat dig en karl?"
Nej.
Men det hjälpte kan jag säga...
Det känns för jävligt att säga, men det var faktiskt han som gjorde det.
Kärlek, att känna sig älskad, att få älska nån av hela sitt hjärta, och inte bara de fina stunderna utan när det är svårt och jobbigt också...
det har jag aldrig haft...inte på det här sättet.
Jag och mitt ex hade fyra år tillsammans...två fantastiska, och två hemska....och ja, i den ordningen..
När han blev sjuk...det förändrade mig. Och honom.
Och inte till det bättre...
Det var fantastiskt svårt, men jag trodde nånstans att vi skulle komma ut på andra sidan, starkare, säkrare och i ett bättre förhållande.
Att vi blev starkare av cancern tvivlar jag inte på, men resten...not so much...
Idag mår han bra, verkar lycklig och försöker förverkliga sina drömmar.
Det är jag otroligt glad över, han kommer alltid ha ett litet rum i mitt hjärta.
Ett skitigt inrett studentrum visserligen, men ändå. :-)
Jag saknar min familj, farmor, mina vänner...och jag saknar säkerheten i att kunna det svenska systemet, men...
Just nu har jag en stabilitet.
Ett fast jobb.
En styrka i mig själv.
Och en man som faktiskt älskar mig....på rikt.
Det tänker jag inte släppa utan fight.
#ringerfarmor
söndag 31 juli 2011
När man inte förstår,Eller: Gillar jag mig själv för mycket?
Känner mig väldigt, väldigt kluven just nu.
Schizofren.
Jag trivs rätt bra i Norge nu, främst pga. nya jobbet. känner att jag är duktig, får uppskattning och ansvar.
Cheferna undrar om jag inte kan stanna längre, och uppmanar mig att söka fasta tjänster.
Samtidigt så vill jag bara härifrån.
Jag längtar hem.
Familjen, vännerna...Min lägenhet,mina saker.
Farmor
Jag vill bosätta mig i Norrköping, ha en vardag, ett fast jobb, och kanske...kanske hitta någon att dela det med.
Samtidigt så vill jag raka motsatsen.
Jag vill ut i världen, möta nya människor, resa, jobba med konstiga saker, göra allt..äta allt..se allt...höra allt.
Men en morbid, kanske verklighetsförankrad tanke hänger alltid kvar i bakhuvudet...
"Du kan inte lämna farmor, så här på slutet"
Det känns helt sjukt att tänka så, Farmor är pigg, och frisk..men hon är ändå 93.
Och jag vet ärligt talat inte om jag skulle kunna leva med mig själv om hon försvann medan jag var ute och levde loppan nån stans i världen.
Nä, jag känner att jag ska hem.
Jag kan sätta mina planer på paus, inte bara för hennes skull, utan även för min egen.
Så att jag får vara med henne.
Jag drömmer så konstiga drömmar.
Om människor som inte längre finns i mitt liv.
I drömmarna ser jag inte verkligheten, utan allt är i rosenrött, och jag vaknar och saknar dem.
Eller kanske saknar jag att ha nån.
Är lite rädd för att jag ska bli lite för bekväm i att få göra som jag själv vill, och därför inte kunna anpassa mig om man skulle bli två.
Samtidigt ser jag på alla som har nån, och tänker..."vad är det för fel på mig?"
Är jag så hemsk, och motbjudande, jobbig och förjävlig att ingen...verkligen INGEN vill ha mig?
Svaret är, nej.
Jag tycker inte det.
Nuförtiden tycker jag ganska bra om mig själv.
tror dock att några år på nacken, innebär kräsenhet.
Jag har nog blivit väldigt petig,men varför ska jag nöja mig?
Jag vill hitta rätt. Men kanske inte än.
Im not done baking yet. (men jag vill inte bli brända kolbitar heller)
Nu ska jag strax ge mig iväg till jobbet igen. Söndag=*Catching*
Nästa helg blir det Bryssel, och helgen efter det kommer älskade Mor och Far hit, längtar så otroligt mycket efter båda sakerna!
Schizofren.
Jag trivs rätt bra i Norge nu, främst pga. nya jobbet. känner att jag är duktig, får uppskattning och ansvar.
Cheferna undrar om jag inte kan stanna längre, och uppmanar mig att söka fasta tjänster.
Samtidigt så vill jag bara härifrån.
Jag längtar hem.
Familjen, vännerna...Min lägenhet,mina saker.
Farmor
Jag vill bosätta mig i Norrköping, ha en vardag, ett fast jobb, och kanske...kanske hitta någon att dela det med.
Samtidigt så vill jag raka motsatsen.
Jag vill ut i världen, möta nya människor, resa, jobba med konstiga saker, göra allt..äta allt..se allt...höra allt.
Men en morbid, kanske verklighetsförankrad tanke hänger alltid kvar i bakhuvudet...
"Du kan inte lämna farmor, så här på slutet"
Det känns helt sjukt att tänka så, Farmor är pigg, och frisk..men hon är ändå 93.
Och jag vet ärligt talat inte om jag skulle kunna leva med mig själv om hon försvann medan jag var ute och levde loppan nån stans i världen.
Nä, jag känner att jag ska hem.
Jag kan sätta mina planer på paus, inte bara för hennes skull, utan även för min egen.
Så att jag får vara med henne.
Jag drömmer så konstiga drömmar.
Om människor som inte längre finns i mitt liv.
I drömmarna ser jag inte verkligheten, utan allt är i rosenrött, och jag vaknar och saknar dem.
Eller kanske saknar jag att ha nån.
Är lite rädd för att jag ska bli lite för bekväm i att få göra som jag själv vill, och därför inte kunna anpassa mig om man skulle bli två.
Samtidigt ser jag på alla som har nån, och tänker..."vad är det för fel på mig?"
Är jag så hemsk, och motbjudande, jobbig och förjävlig att ingen...verkligen INGEN vill ha mig?
Svaret är, nej.
Jag tycker inte det.
Nuförtiden tycker jag ganska bra om mig själv.
tror dock att några år på nacken, innebär kräsenhet.
Jag har nog blivit väldigt petig,men varför ska jag nöja mig?
Jag vill hitta rätt. Men kanske inte än.
Im not done baking yet. (men jag vill inte bli brända kolbitar heller)
Nu ska jag strax ge mig iväg till jobbet igen. Söndag=*Catching*
Nästa helg blir det Bryssel, och helgen efter det kommer älskade Mor och Far hit, längtar så otroligt mycket efter båda sakerna!
torsdag 5 maj 2011
Personlighetklyvning
Har precis insett att jag är nog gängets Skalman...
Jag äter på specifika tider, är nog rätt långsam och jag sover definitivt mer än nån annan i huset...Jag fixar trasiga saker (med olika resultat)och är nog rätt finurlig när jag vill.
Men på samma gång känner jag mig som Bamse, Stark när jag tar min dunderhonung (i det här fallet Insulin antar jag) Ganska Snäll, och försöker göra det rätta när jag kan.
väldigt ofta känner jag mig som lille skutt, en liten gnällig fegis som hänger med på det mesta fast jag egentligen inte vågar...
Zanna är nog Farmor, Snällast i världen som fixar och donar och tar hand om alla andra,
får alla att må bättre...och läxar upp dom när dom inte sköter sig! (dom = Oss)
Saga och Emelie är nog Katten Jansson och Husmusen...
Bästa vänner,Väldigt olika, men samtidigt Väldigt lika varandra, konstant på äventyr, ständigt smågnabbandes... och hamnar gärna i trubbel ..:-)
Matte kan få va Vargen...den enda "Riktiga" mannen i sagan, alltid nya projekt, och inte riktigt som alla andra...Tuff på ytan, men med en snäll och mjuk insida...
(matte har iof. en snäll och mjuk utsida också..)
Jag borde inte få tänka så mycket.....
fast nu ska jag strax gå till jobbet...där tänker jag inte alls...såååååå det löste sig ju. :-)
Jag äter på specifika tider, är nog rätt långsam och jag sover definitivt mer än nån annan i huset...Jag fixar trasiga saker (med olika resultat)och är nog rätt finurlig när jag vill.
Men på samma gång känner jag mig som Bamse, Stark när jag tar min dunderhonung (i det här fallet Insulin antar jag) Ganska Snäll, och försöker göra det rätta när jag kan.
väldigt ofta känner jag mig som lille skutt, en liten gnällig fegis som hänger med på det mesta fast jag egentligen inte vågar...
Zanna är nog Farmor, Snällast i världen som fixar och donar och tar hand om alla andra,
får alla att må bättre...och läxar upp dom när dom inte sköter sig! (dom = Oss)
Saga och Emelie är nog Katten Jansson och Husmusen...
Bästa vänner,Väldigt olika, men samtidigt Väldigt lika varandra, konstant på äventyr, ständigt smågnabbandes... och hamnar gärna i trubbel ..:-)
Matte kan få va Vargen...den enda "Riktiga" mannen i sagan, alltid nya projekt, och inte riktigt som alla andra...Tuff på ytan, men med en snäll och mjuk insida...
(matte har iof. en snäll och mjuk utsida också..)
Jag borde inte få tänka så mycket.....
fast nu ska jag strax gå till jobbet...där tänker jag inte alls...såååååå det löste sig ju. :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
