Det där hålet du pratade om..........?

Jag försöker vara positiv, tänka glada tankar, hitta saker jag ser fram emot....
Men det går inte.
Det är inte längre konstigt att jag går in på toan på jobbet och gråter, det har snarare blivit en rutin.

Jag har mannen jag älskar och en stabil ekonomi, but thats it.
(Jag räknar inte med med min familj, för dom träffar jag inte i min vardag, but man....when I do... då finns det inget som gör mig lyckligare!)

Att få höra att man suger, är dum, inkompetent, eller gör fel är inte ett problem, once or twice.
Man borstar det av sig, tänker att det inte stämmer,eller lär sig av sina misstag..
Men när det händer varje dag...i tre år.....då börjar det sjunka in.
(vi ska tillägga att det här inte alltid bara gäller mig, utan hela avdelningen får skit)

Jag har slutat försöka, slutat anstränga mig och försöker intala mig själv att jag inte bryr mig...
Men det gör jag.

Jag sa nej till en sjukskrivning för jag brydde mig om min arbetsplats,
jag trodde det var bättre om jag var på jobbet.....
Tydligen inte.
"Moderat depression" skrev läkaren på pappret.
(det är väl enda gången man kan använda ordet moderat ang. mig, höh)


Just nu känns den inte så jävla "moderat".