A new low....

Jag kan inte sova.
Magkänslan märker vad som är på gång.


Jag är bara så tröt...så trött..
Det känns som om kroppen har gått alldeles för många mil..
Jag tittar på programmet om den asylsökande mamman som försöker ta livet av sig och inte får stanna i Sverige, och försöker känna vilken tur jag har.

Jag tänker på allt fint jag har i livet, hur mycket kärlek jag har ändå..

men just nu hjälper det inte.

När jag var yngre så löste jag sånt här med att skrika, gråta, skära mig och ta tabletter...

Hur gör jag nu?
Jag är en vuxen människa med ansvar.
Hur gör jag nu, hur kan jag reagera...? Vad är det rätta sättet?

Jag känner att jag gråter, fysiskt... men psykiskt tänker jag mer på hur mina fingrar rör sig över tangenterna..

Allt känns så distanserat, och jag känner mig så utanför på nåt sätt..
som om jag står utanför glasbubblan, tittar in och bankar på glaset
"Hallå, vad fan håller du på med, släpp in mig!"

Hur vet man om nån är hemma, om man inte ringer på klockan?
Kan inte nåt gå rätt?

skola, jobb, kärleken, ekonomin...vad som helst....
Det känns som om mitt hjärta har brustit, men...utan riktig anledning..

Jag tänder en cigg, och tänker att jag kanske åtminstone ser lite franskt romantiskt deprimerad ut....förmodligen inte..