När hålet kommer närmre.....

No pun intended.

Det går skit just nu.
Skit på jobbet.


För några månader sedan talade jag med min teamleader, sa att jag ville byta schema (för att få mer tid med Morten) och att jag hade börjat må dåligt...psykiskt.

Han sa att vi skulle titta på det, och att vi skulle titta på olika möjligheter.
Det ska också tilläggas att vi pratade om att utöka min administrativa tjänst, och få mer utbildning och upplärning. Han tyckte det lät jättebra,och vi skulle påbörja allt efter semestern.

Fast forward....Några veckor senare, efter semestern.
(ska tilläggas att min teamleader mystiskt nog blivit sjukskriven under den här tiden, och ingen vet varför.)
Förra kvällsveckan pratar jag med min närmsta kollega (som också jobbar på kontoret, han är "nr. 2" och jag var då "nr.3" inom just det området)
Han verkar nere, men kan inte/vill inte prata om det.
Jag börjar ana oråd...och får en krypande känsla.
Jag vet vad det gäller....Jag vill inte tro det, och hoppas att jag har fel in i det sista.
 De talar om "förändringar på teamet", och vi försöker döda rykten om att ledaren fått sparken.

En annan person har fått tjänsten vi hade talat om att jag skulle ha.
En lat och elak person utan moral eller jobb-etik.

Jag hatar inte många personer, men den här människan kommer jävligt nära,
och det långt innan det här.

Det var sista droppen.

Jag har offrat min familj, min dröm, min kropp och tid med personen jag älskar för det här företaget....
Varför?

För att jag brydde mig om det.
För att jag trodde att jag var bra på mitt jobb.
För att jag älskade människorna på bygget.

 Och vad får jag tillbaka...?
Den uppenbara insikten att någon som är elak, nedlåtande och behandlar sina medmänniskor som hundar, är bättre än mig.

Tack.

Jag var nere i hålet, en lång period i mitt liv, jag behandlade alla jag älskade som skit för att jag trodde att jag inte förtjänade dem. Jag orkade ingenting, trodde jag inte var värd nåt och sket fullständigt i skola och framtid.

Jag jobbade mig ur det. Det tog jävligt lång tid, och det var inte kul. Men jag gjorde det.

Men jag var där nere tillräckligt länge för att känna igen när jag är på väg tillbaka.

Aldrig. Mer.

Eftersom min teamleader fortfarande är "försvunnen" så har jag fått dumpa allt det här på hans tillfälliga ersättare.
Stackare.
Jag berättade exakt varför jag mådde som jag mådde (vilket tydligen var en stor chock för honom) och sa att jag måste byta schema.....annars slutar jag.
 Det är en process som kommer ta tid, men han försöker iaf.
På torsdag ska jag även ha mitt första samtal med företags-psykologen (ja, vi har sånt i Norge :-)
Jag bad om att få träffa henne.
Jag känner igen hålet....och jag tänker inte gå ner dit igen.

Hur det här än slutar, så har jag lärt mig mycket om det där mörka stället....
Hur mycket stöd man än har av vänner och familj, så är det inte alltid att det räcker.
Det tog lång tid att inse det.

Min sambo kanske är tystlåten, och svår att prata med (för andra) ibland.
Men han älskar mig. Det tvivlar jag aldrig på. Han stödjer mig i allt jag gör, vill att jag ska må bra.
Vi gnabbas över städning och sånt ibland, att jag glömmer stänga skåpluckor... :-)
Men när det gäller...då är han min klippa, och han är enda anledningen till att jag inte har fått tantrum på jobbet, och sagt upp mig på stört.
Vuxna människor gör inte sånt, inte utan att prata med sin partner först.

Jag tänker på hans varma kramar och vårt framtida hus med man-cave och dubbelgarage, på Ivar och Walter, på Bryssel och Sundsvall, på Mammas och mina öl-stunder på balkongen, på Corgis, på pappas kramar, på farmors historier och varma leende, på min bror när han blir så exalterad att man knappt förstår vad han säger....

Och det gräver mig uppåt.

Ett spadtag i taget ...