En natt som denna.

                                                         Vad ser du, när du ser den här bilden?


Jag vet iallafall vad jag ser.
Det handlar inte om ideal, kroppsfixering, rasism, ätstörningar, frisyrer, eller könslösa utomjordingar.
Det handlar om att jag i nuläget saknar två ting i mitt liv som skulle ge mig lycka.
Och saknar dom stort.

Då bortser jag från det faktum att jag är betydligt längre från familj och vänner än vad jag idealiskt skulle vilja.
Det hade självklart varit önskan nr.1, men mer stabil och lycklig än vad jag är nu, har jag nog aldrig varit.
Och med tanke på att jag med det nya jobbschemat antingen kan ta emot besök utan problem,eller resa hem utan stress, så känns det problemet mindre och mindre allvarligt.

Mer framtiden, karriär, personlig utveckling....vuxen skit.
Även om jag känner mig sådär äckel-lycklig bitvis, så vill jag inte vakna upp en dag, långt in i framtiden och känna att jag fortfarande saknar de där två tingen.

Morten sover.
Jag försöker vända på dygnet inför nattveckan.
Tar ett glas vin och kollar på 8mile.
Vi klädde granen, lagade thai-soppa och började bestyren med VÅRT pepparkakshus.
Det som inte behöver vara perfekt, det som kan ha blodiga kroppsdelar, snaror, vitsiga gravstenar, king kong, avhuggna lemmar eller godzilla utan att någon tittar snett eller undrar vad fan vi håller på med.
(Eller för den delen rycker kristyren ur handen på en och säger "DET SKA VARA VITT HÄR!" mormor R.I.P)

Det var liksom då det slog mig. Vad jag saknar. Vad jag är bra på.Vad jag måste göra.
Och hur jävla enkelt det egentligen är.

Det kanske inte händer direkt.
Men nu vet jag.

Och bara det gör mig lycklig.  :-)

Att kanske ha kommit nånstans... (eller: en självanalys blandat med en massa jävla dravel)

Jag läser mitt senaste inlägg, som var skrivet i Juli (läs: alldeles för länge sen)
och har riktigt kluvna känslor....

Jag får ordentligt med skuldkänslor.
Farmor.
Jag skulle ju hem. Skulle ju ha kvalitetstid med henne, det här med Norge var ju bara en tillfällig sak, som skulle ge pengar och erfarenhet för att fortsätta livet i Sverige.

Skuldkänslor över att jag är lycklig.

Tro mig, det var ett tag sen, så när den känslan började spira så visste jag inte vad det var...eller hur jag skulle hantera den.

"Åh, är det för att du äntligen har skaffat dig en karl?"

Nej.
Men det hjälpte kan jag säga...
Det känns för jävligt att säga, men det var faktiskt han som gjorde det.

Kärlek, att känna sig älskad, att få älska nån av hela sitt hjärta, och inte bara de fina stunderna utan när det är svårt och jobbigt också...
det har jag aldrig haft...inte på det här sättet.

Jag och mitt ex hade fyra år tillsammans...två fantastiska, och två hemska....och ja, i den ordningen..
När han blev sjuk...det förändrade mig. Och honom.
Och inte till det bättre...
Det var fantastiskt svårt, men jag trodde nånstans att vi skulle komma ut på andra sidan, starkare, säkrare och i ett bättre förhållande.
Att vi blev starkare av cancern tvivlar jag inte på, men resten...not so much...

Idag mår han bra, verkar lycklig och försöker förverkliga sina drömmar.
Det är jag otroligt glad över, han kommer alltid ha ett litet rum i mitt hjärta.
Ett skitigt inrett studentrum visserligen, men ändå. :-)

Jag saknar min familj, farmor, mina vänner...och jag saknar säkerheten i att kunna det svenska systemet, men...

Just nu har jag en stabilitet.
Ett fast jobb.
En styrka i mig själv.
Och en man som faktiskt älskar mig....på rikt.

Det tänker jag inte släppa utan fight.




#ringerfarmor