Selfdestruct in five..four..three..

Hm... typiskt mig.

Springa mot bergen direkt någon visar känslor.
Göra de mest dumma, ogenomtänkta saker bara för att man inte vågar komma närmre.


Suck, pust, stön......

nä, nu orkar jag inte älta mer. nu vill jag ha öl!

funny thing....

insåg att musik är en väldigt bra inspiration
(åh, vad originellt. det har nog ingen annan tänkt...)

men även som sätt att möta någon, och jag måste erkänna att jag är en sucker för dåliga raggnings-repliker, så länge de är sagda med glimten i ögat.
så, inspiration till era nästa raggnings-försök, här kommer lite lines från olika låtar:

"Abra-abra-cadabra, I want to reach out and grab ya". - Steve Miller Band, Abracadabra

"Any more room for me in those jeans?" - Ginuwine, Hell Yeah

"Baby, let's put the X in sex." - KISS, Let's Put The X In Sex

"Bitch let me hit, I won't be long. As soon as I nut, I'm gone." - Insane Clown Posse, Lil Sumptin Sumptin

"Could I drink you a buy?" - George Strait, The Chair

"Do you wanna get married or runaway?" - Goo Goo Dolls, Slide

"Don't want a four leaf clover, don't want an old horse shoe. I want your kiss, cause I just can't miss with a good luck charm like you". - Elvis Presley, Good Luck Charm

"Excuse me, but I need a mouth like yours to help me forget the girl that just walked out the door." - Prince, Let's Pretend We're Married

"Hey up my love, will you feel my erection? Hey up my love, do you want a meat injection?" - Macc Lads, Get Weaven'

"I give you AIDS." - Motley Crue, Let Us Prey

"I might like you better if we slept together." - Romeo Void, Never Say Never




Har ni några fler?

Nostalgisk och trött

Sitter och tittar på gamla foton.
Inte bara gamla dagis/bebis foton på mig och brorsan, som gör mig glad, utan även jobbiga tonårs-angst bilder, och folk jag gärna hade glömt vid det här laget.

Men all skit man har gått igenom i livet (och det vet jag att vi alla har) tror jag leder till nåt gott! Man lär sig, förändras till det bättre och växer kanske en liten aning. (Vadfalls! har jag närt en optimist vid min barm?!)

Jag hoppas det iallafall.
Annars tror jag att jag skulle sitta vid min beiga vägg och vagga fram och tillbaka, apatisk.

men igår fick jag känna nostalgi på högsta, och bästa, nivå.
Jag, och två av mina äldsta och bästa kompisar söp till och spelade sällskapspel.
vi pratade om saker vi gjorde i högstadiet, vart folk är nu för tiden och hur dum ihuvudet klasskompisen som jobbar som dörrvakt är.

Jag är alltid lycklig när jag är med dessa två, även om vi inte alltid pratar om lätta eller roliga saker, så vet vi att inget skämt är för grovt, konstigt eller spydigt och allt löser sig med en klapp på axeln och ett "Du är ju helt dum i huvudet" (sagt med kärlek och lite förakt).

Och hur jag mycket än uppskattar och älskar mina andra vänner (Kristina, Jonas, Tessan, John, Sara, mfl. ni vet vilka ni är), jag skulle verkligen göra allt för er... hoppas ni vet det(!)

Så är de här speciella.
Dom är Bomull, kärlek och humor.
Dom är hemma.

Och jag tror det alltid kommer förbli så.

snö..

Nu är det inte okej längre.

Jag känner mig utanför och ensam, nojjorna man hade i högstadiet susar tillbaka
"har jag gjort någonting?" "har jag sagt nåt dumt?"

men det går nog över snart. brukar göra det.

önskar jag hade lite öl.

skulle vilja ha en kram, men när vill jag inte det ? :-)

An empty desk is an efficient desk.

Det finns ett djur i mitt huvud.
Det surrar runt, runt,runt, runt,runt,runt....ja, ni fattar.


När jag faktiskt får en sammanhängande tanke som faktiskt kan ha ett spår av inn..surrsurrsurrsurr...ebörd, så är det där och surrar, skrapar och äter på väggarna.

Jag ser inte det här längre som något läskigt djur, utan som ett ensamt litet ludd, som liksom inte har nå..surrsurrsurrsurr..got annat för sig än att äta på mina hjärnväggar,kanske tycka lite synd om sig själv och undra vad som finns på andra sidan av dom där konstiga halvblå fönstren som nästan aldrig slutar röra på sig.


Jag har döpt mitt djur till Doris.


Jag gillar att döpa saker, ge dom ett namn. det känns lite mer personligt, och speciellt för mig, även om andra kanske tycker jag är konstig eller fånig,även saker som inte finns.


Min iPod heter Janne.

Men nu är det så att jag tror att Doris har li...surrsurrsurrsurrsurr...te för lite att göra, eller så är hon extra hungrig (nejnej, Doris äter inte bara hjärnväggar, utan även tankar och hjärnceller) den här månaden.

Snart måste jag på något sätt kasta ut Doris, för jag kan inte göra en endaste enkel uppgift utan att fara i väg i tankarna, och mamma har fått ruska om mig för att jag ska lyssna igen.
Och så kan vi inte hålla på.



Doris har 30 dar på sig att lämna byggnaden

Juletid och åldersinsikt

Jag har bestämt mig för att sluta ha åldersnojja...

Men när jag igår bestämde mig för att inte gå på lucia-röjj, utan stanna hemma och dricka glögg och kolla på "Afrikas drottning" för att jag hade ont i kroppen och var för trött........

då mådde jag lite dåligt.

Då hörde jag ordet åldersinsikt.

När man inser att man faktiskt inte är 17 längre, inte kan supa hur många dar i rad som helst utan att ta stryk.
Att det är slutsovet i trappuppgångar (ja, det gjorde jag visserligen natten till lördag, men det var ingen bra ide)
Att ren Absinth inte är en bra kaffekask, och att det faktiskt är ganska mysigt att vakna pigg och glad en söndag.
När man inser att det faktiskt är jävligt skönt att betala räkningar (iaf. efteråt)

Då har man nog lite åldersinsikt.


Idag har jag kastat snöboll, handlat julgran och prutat ner silverglitter.

Nu är det storbak på gång.

Ja, åldersinsikten är nog ganska nödvändig ändå, så man inte slutar som 40taggarna i läderkjol på Wasa.
Och jag måste ju erkänna, att den är rätt mysig, så länge man inte tar den på för stort allvar.

En Ny tid....

Dags att byta om.
Allt för länge har jag gått med huvudet mot marken, depressionen överhängande.
Nu börjar jag känna hopp och glädje, allt är på G. Ny lägenhet, nytt plugg...
då kanske det är dags för lite ny stil.


Jag är inte rädd för förändringar, snarare tvärtom!
Men jag måste ju erkänna att jag är lite seg i starten.


Det tog mig två år att komma igång och träna igen, jag är ofta sen med inlämningsuppgifter, jag väntar med att städa och fixa tills en timme innan deadline, och jag är...nej, var den som ofta glömde, slarvade och inte svarade.


Jag orkar inte med det längre.
Detta innebär inte för den delen att jag kommer förändras så mycket som person.
Jag är fortfarande sarkastisk och cynisk, gillar oneliners och dålig humor.
Jag är fortfarande tjejen som inte säger nej till en whiskey på en tisdag, och "no strings attached" orgier på onsdagen.


Visst, jag har åldersnojja och komplex precis som alla andra, men nu är det fan slut på att tycka synd om sig själv och älta.



Välkommen till en ny tid av mansgriseri!