Nostalgisk och trött

Sitter och tittar på gamla foton.
Inte bara gamla dagis/bebis foton på mig och brorsan, som gör mig glad, utan även jobbiga tonårs-angst bilder, och folk jag gärna hade glömt vid det här laget.

Men all skit man har gått igenom i livet (och det vet jag att vi alla har) tror jag leder till nåt gott! Man lär sig, förändras till det bättre och växer kanske en liten aning. (Vadfalls! har jag närt en optimist vid min barm?!)

Jag hoppas det iallafall.
Annars tror jag att jag skulle sitta vid min beiga vägg och vagga fram och tillbaka, apatisk.

men igår fick jag känna nostalgi på högsta, och bästa, nivå.
Jag, och två av mina äldsta och bästa kompisar söp till och spelade sällskapspel.
vi pratade om saker vi gjorde i högstadiet, vart folk är nu för tiden och hur dum ihuvudet klasskompisen som jobbar som dörrvakt är.

Jag är alltid lycklig när jag är med dessa två, även om vi inte alltid pratar om lätta eller roliga saker, så vet vi att inget skämt är för grovt, konstigt eller spydigt och allt löser sig med en klapp på axeln och ett "Du är ju helt dum i huvudet" (sagt med kärlek och lite förakt).

Och hur jag mycket än uppskattar och älskar mina andra vänner (Kristina, Jonas, Tessan, John, Sara, mfl. ni vet vilka ni är), jag skulle verkligen göra allt för er... hoppas ni vet det(!)

Så är de här speciella.
Dom är Bomull, kärlek och humor.
Dom är hemma.

Och jag tror det alltid kommer förbli så.