Att kanske ha kommit nånstans... (eller: en självanalys blandat med en massa jävla dravel)

Jag läser mitt senaste inlägg, som var skrivet i Juli (läs: alldeles för länge sen)
och har riktigt kluvna känslor....

Jag får ordentligt med skuldkänslor.
Farmor.
Jag skulle ju hem. Skulle ju ha kvalitetstid med henne, det här med Norge var ju bara en tillfällig sak, som skulle ge pengar och erfarenhet för att fortsätta livet i Sverige.

Skuldkänslor över att jag är lycklig.

Tro mig, det var ett tag sen, så när den känslan började spira så visste jag inte vad det var...eller hur jag skulle hantera den.

"Åh, är det för att du äntligen har skaffat dig en karl?"

Nej.
Men det hjälpte kan jag säga...
Det känns för jävligt att säga, men det var faktiskt han som gjorde det.

Kärlek, att känna sig älskad, att få älska nån av hela sitt hjärta, och inte bara de fina stunderna utan när det är svårt och jobbigt också...
det har jag aldrig haft...inte på det här sättet.

Jag och mitt ex hade fyra år tillsammans...två fantastiska, och två hemska....och ja, i den ordningen..
När han blev sjuk...det förändrade mig. Och honom.
Och inte till det bättre...
Det var fantastiskt svårt, men jag trodde nånstans att vi skulle komma ut på andra sidan, starkare, säkrare och i ett bättre förhållande.
Att vi blev starkare av cancern tvivlar jag inte på, men resten...not so much...

Idag mår han bra, verkar lycklig och försöker förverkliga sina drömmar.
Det är jag otroligt glad över, han kommer alltid ha ett litet rum i mitt hjärta.
Ett skitigt inrett studentrum visserligen, men ändå. :-)

Jag saknar min familj, farmor, mina vänner...och jag saknar säkerheten i att kunna det svenska systemet, men...

Just nu har jag en stabilitet.
Ett fast jobb.
En styrka i mig själv.
Och en man som faktiskt älskar mig....på rikt.

Det tänker jag inte släppa utan fight.




#ringerfarmor